Välkommen till VSF

Sitter du också längst bak på föreläsningarna och tycker att det saknas alternativa teorier och perspektiv? Undrar du varför kurslitteraturen mest består av böcker skrivna av vita, västerländska män? Eller ska du precis börja plugga och känner dig osäker inför den traditionstyngda akademin? Det är du inte ensam om.

Läs mer

Jag vill..

..få mer information om Vänsterns studentförbund

..bli medlem i VSF

Avgifter i den högre utbildningen?

2005-10-21

I högskoleförordningen (1993) föreskrivs det att utbildningen vid högskolan ska vara avgiftsfri för studenterna. I samband med införandet av den nuvarande högskolelagen (1992) väcktes motioner i riksdagen (då under borgerlig majoritet) om att rätten till avgiftsfri undervisning skulle föreskrivas i lag. Dessa avslogs av riksdagen och utbildningsutskottet motiverade detta bl.a. med att det är en självklarhet att inte avgifter får tas ut i högskoleutbildning.

Anledningen till att försvaret av den avgiftsfria utbildningen är aktuellt just nu är den utveckling som skett sedan Bologna- processen drog igång. I samband med att dåvarande utbildningsminister Thomas Östros på DN Debatt i februari 2004 presenterade förslag till förändringar av den svenska högskolan i linje med Bolognaprocessen öppnade han även för möjligheten att ta ut avgifter för studenter och forskarstudenter utanför EES (EU plus Norge, Island och Schweiz). Motivet sägs vara en önskan om att internationalisera den svenska högskolan, dvs. locka fler utländska studenter. Detta kan låta väldigt motsägelsefullt (ökade avgifter brukar ha motsatt effekt!) men argumentationen går ut på att utan egenfinansiering har Sverige inte möjlighet att ta emot utländska studenter och forskare på grund av platsbrist alternativt att dessa grupper skulle tränga ut studenter från EES- området (där diskriminering pga nationalitet är inte tillåten). Man hävdar att det finnas ett högt söktryck, speciellt från Asien.
Idag är det ca 2800 studenter/forskarstudenter i Sverige som skulle bli aktuellt att avgiftsbelägga pga att de är sk. free movers, dvs. de är inte del i något utbytesprogram och har sin hemvist utanför EU/EES- området. Det ska även sägas att det tillskott eventuella terminsavgifter skulle inbringa är högst marginella: staten satsar varje år 17 miljarder på högskolan, avgifter för den lilla gruppen utomeuropeiska studenter skulle innebära ett tillskott på mindre än en procent.

Denna omsvängning är en radikal kursomläggning för en bärande princip i den svenska högre utbildningen. Enklast kan det summeras med utbildningsminister Östros egna ord då han år 2002 i riksdagens kammare sade:

”Jag har i flera debatter här i kammaren varnat för att om man börjar införa avgifter för studenter som kommer från länder utanför EES- området så kommer detta att vara en murbräcka som till slut driver fram avgifter också för svenska studenter” (riksdagen.se)

Socialdemokraternas linje är en helomvändning – utan att några yttre omständigheter har förändrats. I april 2004 hölls den specialinsatta ”Tillväxtkongressen” där förslaget med knapp majoritet drevs igenom. I december 2004 tillsatte regeringen Erland Ringborg för att utreda möjligheten (eller snarare förbereda) att ta ut avgifter (minst full kostnadstäckning) men också för att föreslå en lagändring som garanterar EES- medborgare avgiftsfri utbildning. Denna utredning ska vara klar senast den 31 januari 2006. Det är ingen tvekan på punkten om avgifter; direktivstexten säger att ”[u]tgångspunkten skall vara att principen om full kostnadstäckning skall gälla för den avgiftsfinansierade verksamheten”.

Vad har då föranlett beslutet om denna omläggning av svensk utbildningspolitik?
Det är främst de sk. Bologna- och Lissabonprocesserna.
Bolognaprocessen inleddes 1999 och tillkom i syftet att öka rörligheten mellan de europeiska utbildningssystemen och arbetsmarknaderna. För närvarande ingår dryg 40 länder i samarbetet. Formellt ligger Bolognaprocessen utanför EU men i princip är det EU som styr utvecklingen i kulissen. Uppföljningen av Bologna drivs i en korporativ sammansatt grupp i ett så kallat partnerskap, där alla stater och EU-kommissionen ingår. Arbetet koordineras av en mindre grupp där ordförandelandet i EU under den aktuella perioden är ordförande och kommande värdland vice ordförande. Målet är att ”till år 2010 gemensamt ha skapat ett europeiskt område för den högre utbildningen”.
I praktiken är Bolognaprocessen däremot ett EU- samarbete, utgångspunkterna är i princip samma och ska som av en händelse även slutföras 2010 precis som den så kallade Lissabonprocessen. Lissabonprocessen är EU:s strävan att till 2010 gå om USA som världens mest konkurrenskraftiga ekonomi. Detta ska man åstadkomma genom att konkurrensutsätta hela den europeiska marknaden och de fyra sk. fria rörligheterna är här ett fundament.

Sett ur ett internationellt perspektiv snurrar avgiftskarusellen allt snabbare. Enligt statistik från OECD ökade den privata andelen av den högre utbildningen mellan 1995-99 i tio av 19 OECD- länder med över 30 %. Bakom detta ligger höga ambitioner och expansion av högskolan i kombination med en minskning av de offentliga utgifterna i relation till BNP. Storbritannien har inom EU länge gått i bräschen för studentavgifter. Redan för ett par år sedan infördes avgifter på max £ 1000 om året (ca 15 000 kr). Under stora protester genomfördes 2003 en höjning av den maximala avgiften till £ 3000 med avsikt att bättre kunna konkurrera med de amerikanska elituniversiteten. Liknande utveckling syns bl.a. i Tyskland och på Irland. EU- kommissionen är ivriga påhejare av utvecklingen:

”Eftersom det är föga sannolikt att ytterliga offentliga medel ensamma kan åtgärda den klyfta som uppstår [mellan EU:s och USA:s utgifter för forskning] bör man hitta sätt att öka och diversifiera universitetets inkomster” (KOM (2003) 58 ”Universitetens roll i kunskapens Europa”)

Även det svenska finansdepartementet skriver:

”Grundläggande utbildning [dvs grundskola och gymnasium] erbjuder mindre möjligheter för avgiftsfinansiering, medan andra områden som högre utbildning, omsorgstjänster, infrastruktur och kultur erbjuder större möjligheter”. (Rapporten ”Alternativ finansiering av offentliga tjänster”)

I Sydsvenskan kan man i en intervju med Ekonomihögskolans i Lund rektor läsa:

Även när det gäller finansieringen av Ekonomihögskolans verksamhet hoppas han [Allan T Malm] på en ökad andel från företagens sida, i synnerhet i tider av sparkrav från universitetsledningen.
– Starkt stöd från näringslivet är en viktig förutsättning för att till exempel kunna inrätta nya tjänster på nyckelområden som växer fram. (SDS 05-06-27)

Det finns med andra ord flera avgiftsförespråkare internationellt såväl som i Sverige. Inte helt oväntat kommer de hårdaste kraven från högern. En läxa från övriga Europa är att införandet av avgifter ofta börjar för små grupper som t.ex. utländska studenter för att sedan spridas vidare. I fallet Storbritannien som nämndes ovan gick det till precis så, när avgiftsprincipen väl brutits tog det inte lång tid innan det fanns avgifter för alla.

Striden om den högre utbildningens fortsatta avgiftsfrihet är i högsta grad en relevant fråga för vänstern i allmänhet och för VSF i synnerhet. Avgifter för utomeuropéer är del av en större utveckling där ett allt större ansvar övervältras på individen via avgifter och försämrat studiestöd samtidigt som företagsintressen tränger allt djupare in i det ”fria” universitetet (om detta se bl.a. Sydsvenskan 05-04-19 om bolagsintressen vid Ekonomihögskolan på Lunds universitet). Den sociala snedrekryteringen som finns vid Lunds universitet kommer utan tvekan att förvärras om utvecklingen inte vänds. Avgiftsfrihet är en grundförutsättning för att ungdomar från arbetarhem skall kunna skaffa sig en utbildning. Valet står mellan att utmana, alternativt befästa det svenska klassamhället. Ser man utvecklingen som ett led i något större har vi kanske anledning att fråga oss själv om efterkrigstidens ambitiösa projekt för fri utbildning i framtiden kommer att ses som en historisk parantes.